Motormännen och bilamatörerna
Föreningen Motormännen hade under en längre tid sett sina medlemssiffror dala. De äldre bilförarna trillade av pinn av naturliga orsaker, men även de yngre bilförarna försvann i oroväckande hög omfattning, ofta p.g.a. olyckor i trafiken. Motormännen drog slutsatsen att det var av livsavgörande vikt (för föreningen) att kraven för körkort sänktes så att antalet ungdomar som kom ut i trafiken kunde ökas och kompensera det egendomligt stora bortfallet.
I samband med att Vägverket och Banverket slogs ihop till Trafikverket uppstod ett dödläge där ingen myndighet i Sverige kunde utfärda körkort. Motormännen fick då tillstånd att själva utbilda, examinera och dela ut körkort. De förare som fick körkort hos Motormännen skulle ha en nummerplåt på bilen som började med bokstäverna ”BA” (Bil Amatör).
För att få körkort skulle den blivande bilamatören svara på två frågor:
1. På vilken sida av bilen ska du gå in om du tänker köra bilen?
2. På vilken sida av bilen ska du gå in om du är för full för att köra bilen?
Den andra frågan måste besvaras, men inte nödvändigtvis korrekt. Om studenten vid provtillfället var full, kunde examinatorn hjälpa till att tolka ett framsluddrat svar och försiktigt styra pennan.
Efter fullgången utbildning kunde så bilamatörerna bege sig ut i trafiken. Påfallande många av dem samlades på repea, eh jag menar i rondellerna, där de körde runt kväll efter kväll och kommunicerade. De vevade ner rutorna och ropade till varandra:
”Hörs jag bra idag?”
”Ja, du hörs bra idag också. Grattis till att ha köpt en så fin bil!”
”Tack! Ser den ut att ha jämn kurvradie?”
”Ja, men du snuddade lite vid linjen där borta. Ett tips är att du kapar rattstången som antagligen är lite för lång!”
Ibland sa någon något riktigt korkat som:
”Jag skulle vilja prova landsvägskörning någon gång! Är det någon som vet hur man byter fil så man kommer dit?”
Det här fanns det oftast ingen som riktigt kunde svara på, men det kunde komma ett:
”Skit i det, där finns inget att se! Vouxen-hall har en ny modell som du kan köpa billigt direkt från Kina. Den är rondelloptimerad med konstant vänsterblinkers och automatisk tutning om någon stannar för nära framför dig!”
Någon gång ibland svarade en äldre bilförare (de hade påfallande ofta rostiga bilar med förgasare) lite surt:
”Jag fattar inte att ni ens får vara ute i trafiken, men OK: se dig om, blinka höger och byt fil försiktigt samtidigt som du växlar ner och gasar lite…”
”Växla, det lärde vi oss inte på kursen…”
”Men vad f..n! Hur kan man få ha körkort om man inte har lärt sig växla?”
I det här läget brukade någon Motorman hoppa in och förklara att det är omodernt att växla. Alla bilar som man köper nu för tiden har automatlåda, och skulle vi ställa så höga krav på trafikanterna så…
Några röster höjdes mot den nya ordningen. Ett vanligt argument var att det skulle vara direkt olämpligt om yrkestrafiken stördes genom att rondellerna blockerades. Vore det inte i alla fall bra om alla bilamatörer hade kunskap att styra åt sidan när de var i vägen? Motormännen försvarade sin ståndpunkt att högre krav på bilisterna skulle döda amatörtrafiken på sikt. Utan bilister skulle vägarna snart tas ifrån oss. Lastbilschaufförerna hade redan ensamrätt på 110-vägarna, och rondellerna stod snart på tur. Motormännen hävdade också att ingen 18-åring vill lära sig köra bil nu för tiden när det finns pendeltåg att tillgå. Förresten var kraven bra och väl avvägda mot svenska förhållanden!
"Men, tänk om det kommer snö!", var det någon som sa. Men då ilsknade Motormännen till och kallade honom bakåtsträvare. "Det finns faktiskt flera aspekter av bilkörning än att köra med snökedjor!"
Under tiden fortsatte de nya bilamatörerna snurra runt i sina rondeller tills de tröttnade på att kommunicera med varandra. Bilistkarriären brukade sluta med en annons på Blocket:
”Säljes: fin bil, försiktigt körd endast i vänstervarv. Köpt på Bilimportören för 3 månader sedan. Gör minst 1000km/h enligt tillverkaren Bilskojaren! Hämtas av köparen i rondellen. Ta med sån där vätska som man kan hälla i hålet där bak!”
Föreningen Motormännen hade under en längre tid sett sina medlemssiffror dala. De äldre bilförarna trillade av pinn av naturliga orsaker, men även de yngre bilförarna försvann i oroväckande hög omfattning, ofta p.g.a. olyckor i trafiken. Motormännen drog slutsatsen att det var av livsavgörande vikt (för föreningen) att kraven för körkort sänktes så att antalet ungdomar som kom ut i trafiken kunde ökas och kompensera det egendomligt stora bortfallet.
I samband med att Vägverket och Banverket slogs ihop till Trafikverket uppstod ett dödläge där ingen myndighet i Sverige kunde utfärda körkort. Motormännen fick då tillstånd att själva utbilda, examinera och dela ut körkort. De förare som fick körkort hos Motormännen skulle ha en nummerplåt på bilen som började med bokstäverna ”BA” (Bil Amatör).
För att få körkort skulle den blivande bilamatören svara på två frågor:
1. På vilken sida av bilen ska du gå in om du tänker köra bilen?
2. På vilken sida av bilen ska du gå in om du är för full för att köra bilen?
Den andra frågan måste besvaras, men inte nödvändigtvis korrekt. Om studenten vid provtillfället var full, kunde examinatorn hjälpa till att tolka ett framsluddrat svar och försiktigt styra pennan.
Efter fullgången utbildning kunde så bilamatörerna bege sig ut i trafiken. Påfallande många av dem samlades på repea, eh jag menar i rondellerna, där de körde runt kväll efter kväll och kommunicerade. De vevade ner rutorna och ropade till varandra:
”Hörs jag bra idag?”
”Ja, du hörs bra idag också. Grattis till att ha köpt en så fin bil!”
”Tack! Ser den ut att ha jämn kurvradie?”
”Ja, men du snuddade lite vid linjen där borta. Ett tips är att du kapar rattstången som antagligen är lite för lång!”
Ibland sa någon något riktigt korkat som:
”Jag skulle vilja prova landsvägskörning någon gång! Är det någon som vet hur man byter fil så man kommer dit?”
Det här fanns det oftast ingen som riktigt kunde svara på, men det kunde komma ett:
”Skit i det, där finns inget att se! Vouxen-hall har en ny modell som du kan köpa billigt direkt från Kina. Den är rondelloptimerad med konstant vänsterblinkers och automatisk tutning om någon stannar för nära framför dig!”
Någon gång ibland svarade en äldre bilförare (de hade påfallande ofta rostiga bilar med förgasare) lite surt:
”Jag fattar inte att ni ens får vara ute i trafiken, men OK: se dig om, blinka höger och byt fil försiktigt samtidigt som du växlar ner och gasar lite…”
”Växla, det lärde vi oss inte på kursen…”
”Men vad f..n! Hur kan man få ha körkort om man inte har lärt sig växla?”
I det här läget brukade någon Motorman hoppa in och förklara att det är omodernt att växla. Alla bilar som man köper nu för tiden har automatlåda, och skulle vi ställa så höga krav på trafikanterna så…
Några röster höjdes mot den nya ordningen. Ett vanligt argument var att det skulle vara direkt olämpligt om yrkestrafiken stördes genom att rondellerna blockerades. Vore det inte i alla fall bra om alla bilamatörer hade kunskap att styra åt sidan när de var i vägen? Motormännen försvarade sin ståndpunkt att högre krav på bilisterna skulle döda amatörtrafiken på sikt. Utan bilister skulle vägarna snart tas ifrån oss. Lastbilschaufförerna hade redan ensamrätt på 110-vägarna, och rondellerna stod snart på tur. Motormännen hävdade också att ingen 18-åring vill lära sig köra bil nu för tiden när det finns pendeltåg att tillgå. Förresten var kraven bra och väl avvägda mot svenska förhållanden!
"Men, tänk om det kommer snö!", var det någon som sa. Men då ilsknade Motormännen till och kallade honom bakåtsträvare. "Det finns faktiskt flera aspekter av bilkörning än att köra med snökedjor!"
Under tiden fortsatte de nya bilamatörerna snurra runt i sina rondeller tills de tröttnade på att kommunicera med varandra. Bilistkarriären brukade sluta med en annons på Blocket:
”Säljes: fin bil, försiktigt körd endast i vänstervarv. Köpt på Bilimportören för 3 månader sedan. Gör minst 1000km/h enligt tillverkaren Bilskojaren! Hämtas av köparen i rondellen. Ta med sån där vätska som man kan hälla i hålet där bak!”