Tillbaka till amatörradion:
Vilken är den strategiska linjen för att aktivt verka för de värden vi står för och som ju ändå (trots åtskilliga meningsväxlingar) är förhållandevis samstämmig?
Hur kan vi bäst verka som en god kraft i sammanhanget?
... eller skall och vill vi det?
/Jonas
Strategin verkar vara att eftersom ingen vill lära sig amatörradio som amatörradio var på 50 talet så ska ingen nyrekrytering alls ske.
Dom som lärde sig amatörradio på 50talet trillar av pinn på löpande band, så den eventuella kompetens dom besatte försvinner i rask takt.
Vi som har några år kvar att leva blir allt mera ensamma kvar på banden, men bakåtsträvarna och revirpissarna är inte beredda att släppa en millimeter av den mark dom håller i skyttegravskriget.
Dom vägrar att modernisera hobbyn det allra minsta, den ska alltjämt fokuseras på det som var viktigt för 60 år sedan, inte på vad som är viktigt för framtiden.
Dom "radiotekniska expriment" som ska utföras ska helst göras med AM modulation och med rörbestyckade hembyggen, ty det är sånt som för hobbyn framåt.
Sedan ska det ju gnällas lite på att det inte tillverkas nya radiorör längre att trafikdiciplinen har blivit sämre, att ingen utbyter mer än signallrapporter och att dom ändå alltid består av 59(9)
Dom nya motstationerna blir allt mindre intresserade av att höra hur många varv på spolen man har stämt av, vilken anodspänning man har, vilka blodtrycksmediciner man tar eller vad katten heter.
Inte heller vill ungdomarna prata om hur det var på telegrafistutbildningen på S1 strax efter kriget, men det kan ju bero på att dom inte har gjort rekryten själva och ens om dom har gjort den så har det inte utbildats några telegrafister på bra många år.
Det går inte ens att prata musik med ungdomarna då ingen av dom vet vem Duke Ellington var..
Det kanske inte är så konstigt att ungdomarna mest utbyter signalrapporter och hastar vidare till nästa QSO
