Radio-surplus
- Thread starter sven-olof.nyman
- Start date
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Min veckopeng 1966 räckte i alla fall till en ritning för mottagare RK6 som byggdes ihop och av någon märklig anledning fungerade. Förmodligen visste man inte då att det utan några som helst kunskaper var svårt. Men instruktionerna följdes slaviskt och se på fan! Den fungerade.
Mottagaren användes för att lyssna på polisen i Lund. Basen SHM 4 ca 2 km bort hördes bra och vid några tillfällen kunde även bilarna höras. När de befann sig i de närmaste kvarteren. Mottagaren skrotades som mycket annat som byggdes ihop.
2017 kunde jag inte hålla mig längre så jag byggde mig en replika av mottagaren mest för att med moderna instrument mäta upp känslighet och prestanda. Ja, och försöka framkalla känslan att få något man byggt själv i sina unga år att fungera, i den mån det nu gick.
Replikan modell 2017 ser ut så här och fungerar utmärkt.
Nästa inköp samma år blev en WS-38 som faktiskt fungerade efter att batterier för glödspänning och anodspänning anskaffats och kopplats in. Även den radion plockades isär efter några år. Det enda som finns kvar i junkboxen från den radion är ratten för frekvensinställningen.
När en WS38 så dök upp 2018 på nån loppis så slog jag till. Åter igen mest för jag var nyfiken på hur denna apparat fungerade och dess prestanda.
Apparaten från 40-talets WWII var i orört skick och uppfyllde de tekniska specifikationerna efter justering och trimning. VFO:n flyttades sedan en bit så att 40 m amatörband täcktes in och några lokala förbindelser på ett par km avverkades.
En nätdel med laddbart batteri och transistoromvandlare byggdes ihop och allt fungerar perfekt. Det enda som saknas är den speciella strupmikrofonen som var synnerligen obekväm att spänna fast kring halsen och gav en lätt strypkänsla. På bilden syns en dynamisk telefonkapsel som användes i brist på originalmikrofonen.
Spännande tider som vi fick uppleva och fina minnen som det går att leva länge på om man har begåvats med en nostalgisk, allt var bättre förr ådra.
Mottagaren användes för att lyssna på polisen i Lund. Basen SHM 4 ca 2 km bort hördes bra och vid några tillfällen kunde även bilarna höras. När de befann sig i de närmaste kvarteren. Mottagaren skrotades som mycket annat som byggdes ihop.
2017 kunde jag inte hålla mig längre så jag byggde mig en replika av mottagaren mest för att med moderna instrument mäta upp känslighet och prestanda. Ja, och försöka framkalla känslan att få något man byggt själv i sina unga år att fungera, i den mån det nu gick.
Replikan modell 2017 ser ut så här och fungerar utmärkt.
Nästa inköp samma år blev en WS-38 som faktiskt fungerade efter att batterier för glödspänning och anodspänning anskaffats och kopplats in. Även den radion plockades isär efter några år. Det enda som finns kvar i junkboxen från den radion är ratten för frekvensinställningen.
När en WS38 så dök upp 2018 på nån loppis så slog jag till. Åter igen mest för jag var nyfiken på hur denna apparat fungerade och dess prestanda.
Apparaten från 40-talets WWII var i orört skick och uppfyllde de tekniska specifikationerna efter justering och trimning. VFO:n flyttades sedan en bit så att 40 m amatörband täcktes in och några lokala förbindelser på ett par km avverkades.
En nätdel med laddbart batteri och transistoromvandlare byggdes ihop och allt fungerar perfekt. Det enda som saknas är den speciella strupmikrofonen som var synnerligen obekväm att spänna fast kring halsen och gav en lätt strypkänsla. På bilden syns en dynamisk telefonkapsel som användes i brist på originalmikrofonen.
Spännande tider som vi fick uppleva och fina minnen som det går att leva länge på om man har begåvats med en nostalgisk, allt var bättre förr ådra.
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
Sådana här apparater byggdes lite "här och var" i stugorna under 50/60-talen.
Just RK 6 fick en viss ryktbarhet efter det att den cittra-spelande keruben Christer Falkenström
gjort en del reklam för den i Hylands "Radio-Karusellen" 1954.
Detta utnyttjades i marknadsföringen:
Själv byggde jag ett antal sådana i olika varianter under 1965/66 varav två blev "transceivrar" med någon obestämd form av anodmodulering.
Ett cykelburet räckviddsprov på 150 Mp/s (frekvensen uppmätt eller snarare uppskattad med Lecher-trådar)
gjordes med assistans av ett "grannbarn" och vad jag minns var räckvidden med var sin medförd vikt halvvågsdipol matad med 300 ohm bandkabel på en träpinne lite drygt 1500 m. Jag minns fortfarande hur jag kom att rycka till i flera veckor efter så fort en Televerksbil siktades.
Det var bättre förr...
Just RK 6 fick en viss ryktbarhet efter det att den cittra-spelande keruben Christer Falkenström
gjort en del reklam för den i Hylands "Radio-Karusellen" 1954.
Detta utnyttjades i marknadsföringen:
Själv byggde jag ett antal sådana i olika varianter under 1965/66 varav två blev "transceivrar" med någon obestämd form av anodmodulering.
Ett cykelburet räckviddsprov på 150 Mp/s (frekvensen uppmätt eller snarare uppskattad med Lecher-trådar)
gjordes med assistans av ett "grannbarn" och vad jag minns var räckvidden med var sin medförd vikt halvvågsdipol matad med 300 ohm bandkabel på en träpinne lite drygt 1500 m. Jag minns fortfarande hur jag kom att rycka till i flera veckor efter så fort en Televerksbil siktades.
Det var bättre förr...
SM4FPD
Well-Known Member
Jo det är lätt att hålla med om att det var bättre förr.
Men....
Man kunde få igång något som funkade, som Bengt nämnde, utan kunskaper, måste ha känts kul.
I den åldern, dvs på 60 talet när många var före och strax efter mopedåldern, var givetvis detta med teknik och radio väldigt spännande.
Och det "satt sig" i hjärnan som ett bestående minne.
Idag vet vi ju att det mesta fungerar, man behöver inte ens koppla upp för att veta att en miljon olika kopplingscheman fungera. Så varför ta fram lödkolven då...
Så varför tycker vi att det var bättre förr?
Just för att det var så spännande och att det man upplevde verkligen var saker man minns.
Idag alla år efter, och man har kunnt förstå vad man gjorde, hur grejerna fungerae, och hur de dyra sakerna var konstruerade, så tycker man nog om sig själv för just detta, och då var det ju bättre förr.
Ser man på radioprestanda var det nog inte bättre förr.
Men kanske vi gått över toppen av prestanda, och idag gäller mest finesser per krona, och höga spec är något få idag förstår sig på.
Vi i den här ålden, som var i för och efter-mopedåldern på 60 talet, har fått varit med om en fantastisk resa genom tekniken i en tid som få får göra idag och i framtiden. Stackars nästa generationer .....
Så uttrycket "det var bättre förr" kanske betyder, att "jag upplevde mer spännanden saker förr".
SM4FPD
Men....
Man kunde få igång något som funkade, som Bengt nämnde, utan kunskaper, måste ha känts kul.
I den åldern, dvs på 60 talet när många var före och strax efter mopedåldern, var givetvis detta med teknik och radio väldigt spännande.
Och det "satt sig" i hjärnan som ett bestående minne.
Idag vet vi ju att det mesta fungerar, man behöver inte ens koppla upp för att veta att en miljon olika kopplingscheman fungera. Så varför ta fram lödkolven då...
Så varför tycker vi att det var bättre förr?
Just för att det var så spännande och att det man upplevde verkligen var saker man minns.
Idag alla år efter, och man har kunnt förstå vad man gjorde, hur grejerna fungerae, och hur de dyra sakerna var konstruerade, så tycker man nog om sig själv för just detta, och då var det ju bättre förr.
Ser man på radioprestanda var det nog inte bättre förr.
Men kanske vi gått över toppen av prestanda, och idag gäller mest finesser per krona, och höga spec är något få idag förstår sig på.
Vi i den här ålden, som var i för och efter-mopedåldern på 60 talet, har fått varit med om en fantastisk resa genom tekniken i en tid som få får göra idag och i framtiden. Stackars nästa generationer .....
Så uttrycket "det var bättre förr" kanske betyder, att "jag upplevde mer spännanden saker förr".
SM4FPD
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Tja, det handlar nog bara om att vi lite äldre som sysslat med vår hobby under en hel livstid har bevarat en del fina minnen från förr, av hur allt började, mystiken kring radio, hur vi med begränsade kunskaper och enkla verktyg lyckades få saker och ting att fungera utan att riktigt förstå varför och hur. Wow-känslan och Aha-upplevelser kanske? I mopedåldern pillades med motorer på samma sätt. Några skiftnycklar och skruvmejslar räckte till det mesta. Alltid någon händig kompis hade en avdragare till svänghjulet. Ställbart munstycke som det skruvades konstant på när vi låg framåtlutande över styret för att minimera vindmotståndet. Väl värt att minnas tycker jag.
Innan radioperioden byggdes det lådbilar av gamla brädor och hjul från barnvagnar. Vi unga oförstörda sågade och spikade helt själv och fick lära oss vikten av att pricka rätt på spikskallen och hålla tummarna borta. Så för de av oss som haft turen att födas nyfikna och kreativa så var det ju en spännande tid att växa upp i.
Kanske dagens teknikintresserade ungdomar kommer att hamna i samma slutsats om si så där 50-60 år. Allt var bättre förr när vi kunde köpa häftiga Made in China grejor på Kjell & Company.
Radiosurpluseran under 50-60 och 70-talen var speciell och kommer aldrig igen. Vi får försöka leva på minnena och dregla ännu en gång när det bläddras i de gamla katalogerna.
Innan radioperioden byggdes det lådbilar av gamla brädor och hjul från barnvagnar. Vi unga oförstörda sågade och spikade helt själv och fick lära oss vikten av att pricka rätt på spikskallen och hålla tummarna borta. Så för de av oss som haft turen att födas nyfikna och kreativa så var det ju en spännande tid att växa upp i.
Kanske dagens teknikintresserade ungdomar kommer att hamna i samma slutsats om si så där 50-60 år. Allt var bättre förr när vi kunde köpa häftiga Made in China grejor på Kjell & Company.
Radiosurpluseran under 50-60 och 70-talen var speciell och kommer aldrig igen. Vi får försöka leva på minnena och dregla ännu en gång när det bläddras i de gamla katalogerna.
SM0AOM
Well-Known Member
Det finns många aspekter på att det var "bättre förr".
Kanske en allmän sak är att 50/60-talen var en tid av ohämmad optimism, allt var möjligt, kurvorna pekade ständigt uppåt och tillväxten såg inga gränser.
I dag är det många, inklusive mig själv, som finner det vara en befrielse
att ha "framtiden bakom sig".
Om vi begränsar oss till amatörradio så har det svängt ordentligt från hur det var då.
Amatörradio var aktivt uppmuntrat och understött av statsmakterna i det "till tänderna beväpnade folkhemmet". Både makthavare och allmänhet såg läget som "det inte var frågan om utan när kriget skulle bryta ut. Radioamatörer ansågs ha gjort betydelsefulla insatser under krigsåren, vilket allmänheten hade fått reda på via främst dagspressen. Dessutom fanns i princip inte "mediabruset" av idag.
I och med det uppdämda kontaktbehovet med utlandet som fanns efter krigsårens avspärrningar sågs amatörradion som en utväg. Personliga internationella kontakter var i princip förbehållna radioamatörer. Aktiviteten var också relativt sett mycket hög, uppskattningar från 60-talet pekade på att mer än hälften av de som hade signal var regelbundet aktiva, och nära 70% var SSA-medlemmar.
Allmänheten hade en ganska positiv uppfattning om radioamatörer, som underblåstes av media. Det skrevs mycket positivt om amatörradiorörelsen åtminstone fram till 80-talet, som en samlingspunkt för "händiga" och "kreativa" ungdomar.
Det ställdes ganska höga krav på en radioamatör, bl.a. referenser och personundersökning.
Dessutom var proven relativt svåra. I gengäld fick ett amatörradiocertifikat ett visst meritvärde när man sökte jobb. Radioamatörer visade vanligen lite "klass" och ansågs inte utan fog tillhöra en elit.
"Föreningssverige" var en realitet, och radioklubbar växte upp över hela landet. Den jämförelsevis välartade framtoning som radioamatörer hade gjorde att kommunala bidrag till verksamhet och lokaler var ganska vanligt.
Allt detta varade fram till 80-talet ungefär, med en relativt god rekrytering och en fortfarande ganska hög aktivitet. Dock hade en kvalitetssänkning kunnat observeras redan tidigare, och aktiviteten började minska. Runt 1990 så började medelåldern hos radioamatörer att öka ganska abrupt, mycket därför att allt färre ungdomar sökte sig till hobbyn.
Dessa trender har fortsatt, amatörradions meritvärde har i princip utplånats och ingen normalt funtad person skriver numera i sitt CV att han är radioamatör. Allmänhetens inställning till radioamatörer har blivit ganska solitt negativ, i den mån den alls känner till att amatörradio existerar. Hur det är bland "teknikintresserade ungdomar", i den mån de överhuvudtaget finns, undandrar sig min bedömning.
"Det är svårt att sia, i synnerhet om framtiden", och detta gäller i synnerhet under dessa yttersta tider. Kanske ett nytt storkrig behövs för att återställa amatörradions status till den som rådde efter WW2, men det är något som jag personligen hoppas slippa uppleva.
Kanske en allmän sak är att 50/60-talen var en tid av ohämmad optimism, allt var möjligt, kurvorna pekade ständigt uppåt och tillväxten såg inga gränser.
I dag är det många, inklusive mig själv, som finner det vara en befrielse
att ha "framtiden bakom sig".
Om vi begränsar oss till amatörradio så har det svängt ordentligt från hur det var då.
Amatörradio var aktivt uppmuntrat och understött av statsmakterna i det "till tänderna beväpnade folkhemmet". Både makthavare och allmänhet såg läget som "det inte var frågan om utan när kriget skulle bryta ut. Radioamatörer ansågs ha gjort betydelsefulla insatser under krigsåren, vilket allmänheten hade fått reda på via främst dagspressen. Dessutom fanns i princip inte "mediabruset" av idag.
I och med det uppdämda kontaktbehovet med utlandet som fanns efter krigsårens avspärrningar sågs amatörradion som en utväg. Personliga internationella kontakter var i princip förbehållna radioamatörer. Aktiviteten var också relativt sett mycket hög, uppskattningar från 60-talet pekade på att mer än hälften av de som hade signal var regelbundet aktiva, och nära 70% var SSA-medlemmar.
Allmänheten hade en ganska positiv uppfattning om radioamatörer, som underblåstes av media. Det skrevs mycket positivt om amatörradiorörelsen åtminstone fram till 80-talet, som en samlingspunkt för "händiga" och "kreativa" ungdomar.
Det ställdes ganska höga krav på en radioamatör, bl.a. referenser och personundersökning.
Dessutom var proven relativt svåra. I gengäld fick ett amatörradiocertifikat ett visst meritvärde när man sökte jobb. Radioamatörer visade vanligen lite "klass" och ansågs inte utan fog tillhöra en elit.
"Föreningssverige" var en realitet, och radioklubbar växte upp över hela landet. Den jämförelsevis välartade framtoning som radioamatörer hade gjorde att kommunala bidrag till verksamhet och lokaler var ganska vanligt.
Allt detta varade fram till 80-talet ungefär, med en relativt god rekrytering och en fortfarande ganska hög aktivitet. Dock hade en kvalitetssänkning kunnat observeras redan tidigare, och aktiviteten började minska. Runt 1990 så började medelåldern hos radioamatörer att öka ganska abrupt, mycket därför att allt färre ungdomar sökte sig till hobbyn.
Dessa trender har fortsatt, amatörradions meritvärde har i princip utplånats och ingen normalt funtad person skriver numera i sitt CV att han är radioamatör. Allmänhetens inställning till radioamatörer har blivit ganska solitt negativ, i den mån den alls känner till att amatörradio existerar. Hur det är bland "teknikintresserade ungdomar", i den mån de överhuvudtaget finns, undandrar sig min bedömning.
"Det är svårt att sia, i synnerhet om framtiden", och detta gäller i synnerhet under dessa yttersta tider. Kanske ett nytt storkrig behövs för att återställa amatörradions status till den som rådde efter WW2, men det är något som jag personligen hoppas slippa uppleva.
Last edited:
sven-olof.nyman
Well-Known Member
Roligt att läsa replikerna. På tal om Göteborg åkte pappa och jag några gånger till Lundwall Electronic på Övre Husargatan vid Skanstorget.
Hade med oss hem bland annat en RCA AR-8506 B. Svintung. Hade den i många år tills SSB tog överhanden. Återkommer med foto.
Har läst att den fanns på krigsfartygen US Navy och Libertyship
Hade med oss hem bland annat en RCA AR-8506 B. Svintung. Hade den i många år tills SSB tog överhanden. Återkommer med foto.
Har läst att den fanns på krigsfartygen US Navy och Libertyship
SM6VJE
Well-Known Member
"Till brädden" ligger väldigt nära sanningen!
Och lukten.. Gammal elektronik, bakelit och piprök...
SM4UKE
Well-Known Member
Vad är det egentligen som skapar den där trivsamma lukten av "gamla grejer"? Den dyker upp överallt där obsoleta grejer ansamlas.
Hade förmånen att bli insläppt på "hemliga byråns" museum på en ö aningens väster om Brommaplan. Och givetvis kändes den där lukten så fort dörren öppnades. Och på mitt vindsförråd kan man ana att det luktar på samma sätt. Källaren på förra radioklubben bjöd lite på samma arom också. Där nere fanns lite diverse av stora HP, R&S och militära grejer som krävde fattning med bägge nävarna och rak rygg vid lyft. "Formschönes stahlblechgehäuse" och på övervåningen en SRT CT450 som gjorde sitt till.
Jag gissar att mekaniska delar bidrar med oljelukt. Säkert är en del grejer impregnerade, kanske med en del mindre hälsosamma substanser. Och så finns en del damm. Bakelit luktar onekligen en del. Vem vet när en selenlikriktare släpper sig? För att inte tala om lite pertinax som värms upp av några intilliggande effektmotstånd.
SM0AOM
Well-Known Member
I riktiga surplus-radioapparater i riktig järnplåt med riktiga elektronrör utvecklades aromen primärt från de olika ytbehandlingar för att förhindra fuktinslag och mögeltillväxt (MFP = "Moisture and Fungus Proofing") som användes av de allierade under och strax efter WW2.
Dessa hade olika aromatiska beståndsdelar beroende av ursprungsland.
Den amerikanska varianten som nog var vanligast hade en ganska skarp och lite syrlig lukt, medan den brittiska var mer aromatisk med en dragning mot malkulor.
Jag glömmer inte i brådrasket när jag första gången klev in i en Decca-station (Järnäs) under drift, och drog efter andan. Min första tanke var "Det luktar Eddystone..."
Dessa hade olika aromatiska beståndsdelar beroende av ursprungsland.
Den amerikanska varianten som nog var vanligast hade en ganska skarp och lite syrlig lukt, medan den brittiska var mer aromatisk med en dragning mot malkulor.
Jag glömmer inte i brådrasket när jag första gången klev in i en Decca-station (Järnäs) under drift, och drog efter andan. Min första tanke var "Det luktar Eddystone..."
SM4FPD
Well-Known Member
Men man kunde bli blåst på SURPLUS-köp oxo.
Minns att jag köpte någon form av fyndlåda med USA surplus, eller WWII surplus från HOBBYFÖRLAGET.
En jätte låda med hundratals radiodelar stod det, och bilder på sändare mottagare mikrofoner headset etc.
Lådan kom, var nog en 80 x 50 x 40 cm eller större.
Massor av små paket, kuvär etc.
Började öppna och efter sju lager vaxpapper vanligt papper och vaxpapper igen, så fanns en liten fin skruv, förmodligen gängad med någon form av 1800 talets gänga.
Fortsatte i flera timmar, och resultatet blev, efter flera timmars öppnande av dessa förpackningar, en liten pyts med skruvar, brickor, muttrar, någon kolkornsmikrofon, sladdastumpar, delar till strupmik etc.
Dvs bara skräp i en radiointresserads ögon.
Minns inte vad det kostade, men bara frakten lär väl ha överstigit värdet med råge.
de
Roy SM4FPD
Minns att jag köpte någon form av fyndlåda med USA surplus, eller WWII surplus från HOBBYFÖRLAGET.
En jätte låda med hundratals radiodelar stod det, och bilder på sändare mottagare mikrofoner headset etc.
Lådan kom, var nog en 80 x 50 x 40 cm eller större.
Massor av små paket, kuvär etc.
Började öppna och efter sju lager vaxpapper vanligt papper och vaxpapper igen, så fanns en liten fin skruv, förmodligen gängad med någon form av 1800 talets gänga.
Fortsatte i flera timmar, och resultatet blev, efter flera timmars öppnande av dessa förpackningar, en liten pyts med skruvar, brickor, muttrar, någon kolkornsmikrofon, sladdastumpar, delar till strupmik etc.
Dvs bara skräp i en radiointresserads ögon.
Minns inte vad det kostade, men bara frakten lär väl ha överstigit värdet med råge.
de
Roy SM4FPD
SM0AOM
Well-Known Member
I synnerhet när det gällde "fyndlådor" och "slumpsatser" var väl riskerna att "gå på en mina" ganska överhängande. "Caveat Emptor" var något som fick tas på allvar.
Kan inte påminna mig att jag köpte någon "fyndlåda" hos Hobby-Förlaget, men
några kondensatorsatser T 50 från Clas Ohlson införlivades i förråden
under första halvan av 60-talet.
Finns inget minne av att jag blev besviken över dessa.
Dock var det här med "pikofarad" och "nanofarad" ett litet mysterium för en nioåring...
Kan inte påminna mig att jag köpte någon "fyndlåda" hos Hobby-Förlaget, men
några kondensatorsatser T 50 från Clas Ohlson införlivades i förråden
under första halvan av 60-talet.
Finns inget minne av att jag blev besviken över dessa.
Dock var det här med "pikofarad" och "nanofarad" ett litet mysterium för en nioåring...
SM5MX
Well-Known Member
Tack, Karl-Arne, för framgångsrik arkivforskning och f f a för den erforderliga korrigeringen av mitt minne (efter 57 år): lådan tillhörde alltså AUZ själv!Jag minns ett kåseri av SM6AUZ i QTC på 60-talet. Han beskrev hur en kompis mottog sitt första radiopaket från USA. Med spänd förväntan öppnade killarna kartongen. AUZ: Luktar det så där i Amerika?
