SM3ZBB
Grumpy ol´man
Diskussionen har svängt till att detektera identitetskriser. Det där är en accelererande trend i samhället sedan länge och märks i många sammanhang, varför skulle ens amatörradiosignal vara undantagen?
Vår generation (vi från mitten av förra århundrandet) kommer ihåg hur 60-70-talets intresse för politik stökade till det i alla samhällsklasser och många gjorde s.k. klassresor med efterföljande identitetskris.
Mode för kläder, musik, frisyrer, kroppsbesmyckning etc. är ju så normalt att den tonåring som inte har en identitetskris är misstänkt sinnesslö.
Allt oftare går vilsenheten i identitet på djupet numer, ända till primalbehoven. Eller åtminstone är det synligare nu. Somliga anser sig födda med fel kön vilket förstås blir jobbigt. Ännu värre är det för de som inte passar in i något av könen. Här i stan finns t.ex. en ung politiker som tagit som uppgift att jobba för ett tredje omklädningsrum, toalett osv. i kommunala lokaler för att slippa genera det som nu kallas det tredje könet. I USA:s stolligaste stad Los Angeles har man gått ännu längre och identifierar fyra sorter, män, kvinnor, transor och drugor.
Någon var inne på identifikationen av alla som heter Lars här och ifall de vill kallas Lars, Lasse eller något annat och möjligen känner sig förolämpade om man säger fel. Bra exempel. Min första identitetskris i livet hänger samman med det här. I första klass var vi tre Lars i klassen. Fröken avgjorde bekymret genom att en fick heta Lars, näste kallades Lasse och jag som har Åke som andra namn kom fortsättningsvis att kallas Lars-Åke. Jag hatade det! Hemma och alltid annars var jag en Lasse men inte i skolan. Som Lars-Åke blev jag en elak person som inte passade in i skolan. Hemma, som Lasse, var jag snäll och då jag vid enstaka tillfällen kallades Lars var jag rentav flitig och duktig.... Inte förrän i högstadiet lyckades jag skaka av mig dubbelnamnet vilket påtagligt höjde mitt medelbetyg. Den enda gång jag haft nytta av det namnet var när jag jobbade hos landstinget och bodde i personalbostad och de drog hyran från en annan Lars-Åkes lön.
Nästa identitetskris kom när jag som femtonåring gick med i FRO och tilldelades anropssignalen 8393. Jamen känn på den signalen i munnen... man måste hacka tänder för att få ur sig den särskilt om man säger den snabbt. Men har man en gång fått en signal i FRO hänger den kvar genom livet. Efter några år tvingades jag sluta i FRO för jag fick ont i tänderna.
Somliga får aldrig identitetskriser utan har sina primal- och säkundärbehov fast rotade. Jag tror inte jag sett något bild på -MCD klädd i något annat än byxor t.ex. Inte heller har jag märkt att det börjat ryka om -BDZ om man kallat honom Lasse. Däremot blir jag osäker om hur rotat det här med amatörradiointresset egentligen är, det går mycket djupt hos en del av oss. Kanske ner på primalnivå eller åtminstone finns det alltid med oss i det undermedvetna.
En högfrekvent man nära Lund,
vars snarkning knappast var sund.
Det lät som ditt och som datt,
vareviga natt,
i QSO med nån John Blund.
Vår generation (vi från mitten av förra århundrandet) kommer ihåg hur 60-70-talets intresse för politik stökade till det i alla samhällsklasser och många gjorde s.k. klassresor med efterföljande identitetskris.
Mode för kläder, musik, frisyrer, kroppsbesmyckning etc. är ju så normalt att den tonåring som inte har en identitetskris är misstänkt sinnesslö.
Allt oftare går vilsenheten i identitet på djupet numer, ända till primalbehoven. Eller åtminstone är det synligare nu. Somliga anser sig födda med fel kön vilket förstås blir jobbigt. Ännu värre är det för de som inte passar in i något av könen. Här i stan finns t.ex. en ung politiker som tagit som uppgift att jobba för ett tredje omklädningsrum, toalett osv. i kommunala lokaler för att slippa genera det som nu kallas det tredje könet. I USA:s stolligaste stad Los Angeles har man gått ännu längre och identifierar fyra sorter, män, kvinnor, transor och drugor.
Någon var inne på identifikationen av alla som heter Lars här och ifall de vill kallas Lars, Lasse eller något annat och möjligen känner sig förolämpade om man säger fel. Bra exempel. Min första identitetskris i livet hänger samman med det här. I första klass var vi tre Lars i klassen. Fröken avgjorde bekymret genom att en fick heta Lars, näste kallades Lasse och jag som har Åke som andra namn kom fortsättningsvis att kallas Lars-Åke. Jag hatade det! Hemma och alltid annars var jag en Lasse men inte i skolan. Som Lars-Åke blev jag en elak person som inte passade in i skolan. Hemma, som Lasse, var jag snäll och då jag vid enstaka tillfällen kallades Lars var jag rentav flitig och duktig.... Inte förrän i högstadiet lyckades jag skaka av mig dubbelnamnet vilket påtagligt höjde mitt medelbetyg. Den enda gång jag haft nytta av det namnet var när jag jobbade hos landstinget och bodde i personalbostad och de drog hyran från en annan Lars-Åkes lön.
Nästa identitetskris kom när jag som femtonåring gick med i FRO och tilldelades anropssignalen 8393. Jamen känn på den signalen i munnen... man måste hacka tänder för att få ur sig den särskilt om man säger den snabbt. Men har man en gång fått en signal i FRO hänger den kvar genom livet. Efter några år tvingades jag sluta i FRO för jag fick ont i tänderna.
Somliga får aldrig identitetskriser utan har sina primal- och säkundärbehov fast rotade. Jag tror inte jag sett något bild på -MCD klädd i något annat än byxor t.ex. Inte heller har jag märkt att det börjat ryka om -BDZ om man kallat honom Lasse. Däremot blir jag osäker om hur rotat det här med amatörradiointresset egentligen är, det går mycket djupt hos en del av oss. Kanske ner på primalnivå eller åtminstone finns det alltid med oss i det undermedvetna.
En högfrekvent man nära Lund,
vars snarkning knappast var sund.
Det lät som ditt och som datt,
vareviga natt,
i QSO med nån John Blund.