I dag syns det primärt vara privatpersoner som kan vara intresserade av att förlora pengar
på mellanvågsljudradio. För snart 30 år sedan gjorde PTS, med hjälp av en konsultbyrå, en studie
om möjligheterna att auktionera ut sändningstillstånd för kommersiell radio på mellanvåg i Sverige,
eftersom det fanns en regional ITU-frekvensplan som skulle kunna medge detta.
Jag läste studien, och tekniskt sett fanns det väl inga direkta invändningar.
Dock var intresset för att bjuda på tillstånd närmast obefintligt,
och inte ens när man ändrade upplägget till att göra sändningsrättigheterna
nästan kostnadsfria hörde några intresserade av sig.
Ska se ifall jag kan hitta igen utredningen.
Den springande punkten tycks alltså vara det eventuella intresset och viljan att satsa och sannolikt
förlora pengar på verksamheten.
Traditionellt sett har sådana här former av ljudradio (närradio t.ex.) primärt utövats av personer
som finner stor tillfredsställelse i att höra sina egna röster, och vilka bryr sig relativt sett lite om antalet lyssnare.
Detta faktum skiljer dessa påtagligt från mer gängse kommersiella aktörer, där reklamintäkterna blir direkt kopplade till
det potentiella eller verkliga antalen lyssnare. Sedan uppstår frågan om lyssnarna och därmed i förlängningen
annonsörerna skulle varit nöjda med kvaliteten hos sändningarna, i synnerhet om man tar dagens störningsmiljö i beaktande.
Har inte lyssnat på Asfalttelegrafen, så fördelningen mellan "mellansnack" och musik har jag ännu
ingen uppfattning om. Inte heller vilken (-a) musikstil(-ar) som förmedlas.
Vilken inställning en moderat kulturminister kan tänkas ha till sådant här är också
"skriven i stjärnorna", men det kan nog antas att välviljan som visas gentemot olönsamma verksamheter är
mindre än gentemot lönsamma.
Eftersom jag numera i rent självförsvar endast lyssnar till SR P1 i avsikt att undvika den
mentala miljöförstöring som kommersiella etermedia utgör är jag nog inte någon direkt representativ
kategori av radiolyssnare.