Ger mig inte in på något djupare tekniskt/matematiskt resonemang, ty det behärskar jag dåligt trots alla goa år i hobbyn, men tänker så här:
Vid CW/FM är det inga problem. Tryck på nyckeln/ptt och läs av effektmetern. Om den är medel- eller toppvärdesvisande spelar ingen roll, utslaget blir detsamma.
Vid SSB skall en medelvärdesvisande mätare inte visa mer än max c:a 20% av bärvågseffekten (något osäker siffra; rätta mig!) om det skall låta bra. Större effektuttag gör att sändaren slår i taket med känt resultat. Toppvärdesvisande mätare skall vid SSB inte indikera mer än den max bärvågseffekt som mätes vid CW. Om det är hem- eller fabriksbyggd utrustning har naturligtvis ingen betydelse.
Vad som gäller vid "knepiga" digitala modulationssätt får någon annan reda ut, och jag hoppas bli åthutad om det finns fel eller tveksamheter i mitt resonemang.
Dina resonemang är helt korrekta. "Enkla" vågformer har lätt beräknade förhållanden mellan topp- och medelvärden, medan mer komplicerade ofta får ett statistiskt bestämt värde. Detta är mest tydligt för den uppsjö av digitala moduleringar som finns i dag.
Det enklaste moderna digitala trafiksättet, PSK31, har en emission vars envelopp är samma som en tvåtonstest, alltså med halva medeleffekten jämfört med toppeffekten eller 3 dB.
Sedan finns en skiljelinje mellan "multitonmodem" eller "parallelltonsmodem" som t.ex. G4GUO digital voice modemet, där enveloppen består av summan av ett stort antal bärvågor (ofta 16, 36, 39 eller 52) i SSB-passbandet, och "enkeltonmodem" eller "seriella modem" vilka använder PSK eller QAM-modulering på en bärvåg. Multitonmodem får ett något större förhållande mellan topp- och medelvärde, ofta runt 7 dB, medan enkeltonmodemen har 4 - 5 dB.
Ett stort förhållande medför att sändaren utnyttjas mindre effektivt vilket kan vara kritiskt för system där länkbudgeten är marginell, t.ex. för taktiska system med små antenner. Därför har man inom den professionella och militära HF-världen sedan slutet av 80-talet strävat efter att använda enkeltonmodem därför att de 3 dB som man vinner kan bli helt avgörande för systemprestanda med höga datatakter.
Enkeltonmodem med höga prestanda är ännu ganska ovanliga inom amatörradion dels därför att den nödvändiga adaptiva utjämnarteknologin är patentskyddad, och dels därför att realiseringen är resurskrävande och har krävt speciella DSP-chip.
Däremot har de blivit nästan allenarådande hos krävande civila och militära användare, och den mest spridda vågformen finns i MIL-standarden MIL-188-110. Den använder adaptiva datatakter mellan 75 och 9600 bit/s. Även varianter med andra datatakter och spektra finns, NATO-standarderna STANAG 4285 och 5066 samt den civila vågformen ARINC 753 som används i trafikflygets HF-datalänksystem.
Gemensamt för dessa vågformer är att de uppträder som en brusmodulerad signal till sändaren. Bandbegränsat vitt brus får ett
förhållande mellan topp- och medeleffekt av c:a 13 dB, men genom att använda olika mekanismer vid kodningen och moduleringen av dataflödet går det att få ner förhållandet mot 4 - 5 dB.
Problemet med utnyttjandet av sändarna på ett effektivt sätt har sysselsatt signalteoretikerna under de dryga 30 år som jag följt utvecklingen inom området men med varierande framgång. Enkla metoder som att förskjuta de inbördes faslägena i ett parallelltonmodem så att de högsta topparna undviks gör att man går från kanske 12 dB till 9 dB, men detta var inte tillräckligt. Klippning av vågformen ger ytterligare ett par dB, men till priset av att bitfelhalten inte längre sjunker med ökat S/N.
De allra senast förbättrade parallelltons- eller OFDM-modemen börjar dock knappa in på försprånget, mycket tack vare den omfattande signalteoretiska forskning som ligger bakom DRM-vågformerna.
Slutligen har de ursprungliga digitala vågformerna (RTTY och CW med nedtryckt nyckel) med sina moderna utlöpare som JT65 en konstant envelopp eller ett topp-till-medelvärdesförhållande nära 1 och berörs inte av frågeställningen.
73/
Karl-Arne
SM0AOM